Tänk vad olika vi tänker

Jag hade inte släppt in några barn i vårt hem 72h efter magsjuka. Punkt. OM någon hade velat ändå, skulle jag
ha meddelat att vi varit sjuka så DE kunde ta ställning till om deville komma eller ej.

Idag 4-årskalas i fashionabla Sollentuna.
När några beger sig hemåt sägs det lite tyst: "jag hoppas ni inte blev smittade igår av F".
Jag, med Nordeuropas största öron (i vissa lägen) snappar genast upp det och frågar lite senare värdparet vart lillebror är en kalasdag som denna. "Ja, han var lite sjuk igår och har fått åka till mormor nu under kalaset".
"Oj, hoppas inget allvarligt", får jag fram.
"Han har kräkts hela natten, tydligen ngt som går på dagis".

Vips! Där försvann 1. Mitt kalashumör och 2. Viljan att äta ngt som var uppdukat på bordet.

Hur tänker folk egentligen? Det här faschinerar mig verkligen.
Härligt att bjuda hem, hur många barn kan det ha varit, ett femtontal? och låtsas som det regnar.
Okej, säkert var 98% dagiskompisar så de kan ju redan ha varit smittade själv men...

I just dont get it helt enkelt...