Jag sitter här o tänker: fan, jag kanske inte mår så dåligt iallafall, jag kanske bara inbillar mig? Vilken läkare skulle tro på mig om jag berättade hur jag mådde?
O så får jag ångest.
Det räcker med ett samtal till min coach för att inse att detta inte bara är påhittat. Jag har levt med det i 10 år (om inte mer) och kroppen börjar nu sakta stänga ner, bit för bit.
Visst, jag kan springa lite till. Det skulle säkert gå ett tag.
Frågan är bara hur hårt fallet blir...
Nu har jag bestämt mig. Åt helskotta med krångliga försäkringskassan och puckade husläkare.
Om inte läkaren vill sjukskriva mig fortsatt så får det väl vara så, då får jag väl klara det här på egen hand på något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
eller så ger du nån annan läkare en chans till! Privat läkare kanske?
Skicka en kommentar