Tänk vad olika vi tänker

Jag hade inte släppt in några barn i vårt hem 72h efter magsjuka. Punkt. OM någon hade velat ändå, skulle jag
ha meddelat att vi varit sjuka så DE kunde ta ställning till om deville komma eller ej.

Idag 4-årskalas i fashionabla Sollentuna.
När några beger sig hemåt sägs det lite tyst: "jag hoppas ni inte blev smittade igår av F".
Jag, med Nordeuropas största öron (i vissa lägen) snappar genast upp det och frågar lite senare värdparet vart lillebror är en kalasdag som denna. "Ja, han var lite sjuk igår och har fått åka till mormor nu under kalaset".
"Oj, hoppas inget allvarligt", får jag fram.
"Han har kräkts hela natten, tydligen ngt som går på dagis".

Vips! Där försvann 1. Mitt kalashumör och 2. Viljan att äta ngt som var uppdukat på bordet.

Hur tänker folk egentligen? Det här faschinerar mig verkligen.
Härligt att bjuda hem, hur många barn kan det ha varit, ett femtontal? och låtsas som det regnar.
Okej, säkert var 98% dagiskompisar så de kan ju redan ha varit smittade själv men...

I just dont get it helt enkelt...

Skor till resan

Funderar....hur många skor behöver man under en vecka? Dessutom blir det ju dubbel uppsättning då dotterns grejer ska med också...
Ni ser, jag behöver shoppa en större resväska!
Ja, det måste jag nog...

Okej, det ska vara ngt enkelt, har inte så många krav, men bra om följande finns:
- Hårt skal
- Handtag som man drar väskan i
- Helst lätt
- 120 liter typ
- 4 hjul!
- Dragkedja som håller
- Någon färg som man ser på håll

Näpp, knappt några krav alls....

Barnkalasat

Oh my good, att man kan bli så slut av barnkalas!
O då är det ändå 100ggr värre att arrangera ett, å vara gäst är ju rena lyxen!

Vi började hos dotterns kompis L, solen sken, hur fint som helst! Det bjöds på korv, tårta, trevligt sällskap. 2 timmar senare (samt regn o snö!?) styrde vi kosan mot Saltis där kalas 2 var. Denna gången en dagiskompis. Mera tårta, bullar o muffins (supergoda yummy!) och bus för barnen medan föräldrarna pratade. Efter 2 timmar hade vi kalasat klart.

Mmm, bra ide, vi åker o handlar! På Ica Maxi! Säkert INGEN där en lördageftermiddag...
Oh. My. Lord
Jag var på väg att vända. Jag funkar verkligen inte i stressiga situationer, jag får panik!
Dottern satt snällt i kundvagnen på en filt, höll på att somna sittandes. När vi kommit halvvägs o stött in i säkert 5 andra vagnar, flyttat på folks parkerade dito överallt samt sagt "ursäkta" 39 ggr var jag redo att lägga mig ner på golvet o gråta.
Det plus att paprikan kostade 69kr/kilot!!!! gjorde att jag la om min plan. Endast köpa det som var absolut nödvändigt. Ut snabbt som fan.

Puh! Hem kom vi.
Fick tom in dottern i duschen. Sen slocknade hon i min säng till en saga på CD. Fast jag somnade 3 ggr innan henne iof....

Väntar...

Står utanför outletbutiken, tänkte köpa lite Nanook-kläder till
dottern idag, får se vilket kaos det blir:-) öppnar om en timme...

På väg ner i svarta hålet igen

Idag insåg jag att jag var på väg ner i svarta hålet igen.
Jag VILL inte dit. Orkar inte.
Ändå så ligger det där, nära nära o tickar.
Skrämmande.

Var på väg till min coach efter en kaosmorgon hemma med Nelly.
Tänk att barn är så fantastiskt duktiga på att känna av läget!
"Aha, mamma är inte på topp idag, aha, nu börjar hon bli stressad, aha, snart dags o klä på sig...undrar om man ska köra lite testing denna morgon också..? Boom!
"
Hon vill ju inget elakt, hon vet inte bättre. Inte hennes fel att hon föddes med en mamma som inte kan knyta an till sitt eget barn, som inte kan släppa in folk på livet av rädsla att bli sårad o övergiven.

Som ni märker har jag en lång resa framför mig. Massor av jobb.
Denna blogg kommer handla om vägen till att älska mig själv, och min dotter. Något som borde vara tämligen inrutat i ryggmärgen från början.