Smårädd för mig själv just nu.
Tänkte ikväll tanken: om jag skulle ta en massa sömntabletter och slippa vakna upp till det här igen. All ångest och alla frågetecken.
Inte på 100% allvar. Men tanken skrämmer mig ändå. Jag har aldrig tänkt några sådana tankar tidigare. Aldrig. Att det är så illa att det är bättre att slippa vakna imorrn istället för att ta tag i det jobbiga. Hua! Scary!
Jag ska inte ta några tabletter. Dessutom tror jag inte man kan söva ner sig själv så mkt med Atarax. Tog en liten whiskey dessutom och då får man VERKLIGEN inte dricka alkohol, så mycket vet jag.
Urk, vet inte hur jag ska ta tag i detta? Kontakta psyk imorgon kanske?
måndag, maj 24, 2010
Solen skiner iaf
Solen skiner. Det är ju alltid nåt.
Vi har dragit för gardinerna och kollar Bolibompa. Hoppas snart dottern ska vara tillräckligt trött för att gå och lägga sig. Idag är jag ingen bra mamma.
Orkade inte ens laga middag så det fick bli fruktsallad och macka.
På dagis hade en kille på hennes avdelning lagt en spya i hallen innan han gick hem. Underbart!
När vi sedan parkerad hemma på gatan fick jag en utskällning av en man som tyckte jag skymde för trafiken när man skulle svänga in på en väg...var nära att han fick allt skit jag burit på hela dagen slängt i ansiktet. Som tur var lyckades jag behärska mig!
Husläkaren som jag ringde imorse och som enligt det intalade röstsvaret skulle höra av sig "kring 9.30" har inte återkommit. Inte heller mitt jobb.
Ringde försäkringskassan för att höra hur det funkar med sjukskrivning (har ju försökt hålla mig ifrån just den instansen) och enligt dem har inte min arbetsgivare meddelat dem att jag är sjukskriven. När dom gjort det skickar FK ett papper till mig som jag sedan skall fylla i och returnera. När det har fått in detta papper har de 30 dagars handläggningstid.
Med andra ord, jag lär inte få ut några pengar därifrån i slutet på nästa månad. Hurra!
Blev ett väldigt positivt inlägg det här känner jag. Underbar dag! Bara spytt galla.
Hoppas bara inte dottern börjar spy inatt också...
Vi har dragit för gardinerna och kollar Bolibompa. Hoppas snart dottern ska vara tillräckligt trött för att gå och lägga sig. Idag är jag ingen bra mamma.
Orkade inte ens laga middag så det fick bli fruktsallad och macka.
På dagis hade en kille på hennes avdelning lagt en spya i hallen innan han gick hem. Underbart!
När vi sedan parkerad hemma på gatan fick jag en utskällning av en man som tyckte jag skymde för trafiken när man skulle svänga in på en väg...var nära att han fick allt skit jag burit på hela dagen slängt i ansiktet. Som tur var lyckades jag behärska mig!
Husläkaren som jag ringde imorse och som enligt det intalade röstsvaret skulle höra av sig "kring 9.30" har inte återkommit. Inte heller mitt jobb.
Ringde försäkringskassan för att höra hur det funkar med sjukskrivning (har ju försökt hålla mig ifrån just den instansen) och enligt dem har inte min arbetsgivare meddelat dem att jag är sjukskriven. När dom gjort det skickar FK ett papper till mig som jag sedan skall fylla i och returnera. När det har fått in detta papper har de 30 dagars handläggningstid.
Med andra ord, jag lär inte få ut några pengar därifrån i slutet på nästa månad. Hurra!
Blev ett väldigt positivt inlägg det här känner jag. Underbar dag! Bara spytt galla.
Hoppas bara inte dottern börjar spy inatt också...
Mitt i alltihop
Jag sitter här o tänker: fan, jag kanske inte mår så dåligt iallafall, jag kanske bara inbillar mig? Vilken läkare skulle tro på mig om jag berättade hur jag mådde?
O så får jag ångest.
Det räcker med ett samtal till min coach för att inse att detta inte bara är påhittat. Jag har levt med det i 10 år (om inte mer) och kroppen börjar nu sakta stänga ner, bit för bit.
Visst, jag kan springa lite till. Det skulle säkert gå ett tag.
Frågan är bara hur hårt fallet blir...
Nu har jag bestämt mig. Åt helskotta med krångliga försäkringskassan och puckade husläkare.
Om inte läkaren vill sjukskriva mig fortsatt så får det väl vara så, då får jag väl klara det här på egen hand på något sätt.
O så får jag ångest.
Det räcker med ett samtal till min coach för att inse att detta inte bara är påhittat. Jag har levt med det i 10 år (om inte mer) och kroppen börjar nu sakta stänga ner, bit för bit.
Visst, jag kan springa lite till. Det skulle säkert gå ett tag.
Frågan är bara hur hårt fallet blir...
Nu har jag bestämt mig. Åt helskotta med krångliga försäkringskassan och puckade husläkare.
Om inte läkaren vill sjukskriva mig fortsatt så får det väl vara så, då får jag väl klara det här på egen hand på något sätt.
Alla bra husläkare har kö...
...såklart!
Hade man kanske kunnat räkna ut med lilltån. Det är väl ingen som vill gå till en dålig husläkare, då byter man ju illa kvickt.
Jag har i mitt liv haft väldigt lite kontakt med vårdcentralen/sjukvård över lag. Visst har jag fått allergimedicin utskrivet en gång per år men för det behöver man ju inte längre gå till doktorn, de skriver ju ut per telefon nu för tiden.
Jag har också flyttat inom kommunen och därför tillhört olika vårdcentraler.
Sedan förra sommaren då jag skulle kolla upp några grejer hos min husläkare har jag fått ny läkare 3ggr. Blir ingen vidare kontinuitet i det hela. Svårt att behöva dra sin story om o om igen och ingen läkare är ju den andra lik så det blir olika bedömningar varje gång.
Han jag mötte i årskiftet tex. (fantastisk turkisk läkare!) han ville sjukskriva mig på studs pga depression och sätta in SSRI-preparat (av olika anledningar tackade jag nej till detta).
Min nuvarande läkare skrev för 3 veckor sedan en remiss till Maria beroendecentrum och har helt snöat in på att jag har alkoholproblem (min pappa är alkoholist och jag ligger i riskgruppen). Inget depressionstänk här inte. Skriver ut lite sömntabletter som du också kan ta vid oro, bara äta o tillbaks och jobba!
Detta föranleder till att jag vill byta läkare.
Har en nära vän som gick igenom en liknande grej som jag för några år sedan som är mycket nöjd med sin husläkare. Där fick hon göra test och skattningar. Inget av detta har jag erbjudits. Hon har givetvis fullt med patienter och en dignande kö.
Även två andra läkare som jag har hört gott om har köer. När jag ringde till stället där den sista jobbade sa kvinnan jag pratade med: "men vi har ambulerande läkare som kommer att vara här under sommaren som du kan få tid hos omgående". Hur funkar sånt då undrar jag? Då hamnar man ju lite i sitsen igen att dra sin story gång på gång. O det är faktiskt så att alla tycker och ser saker olika.
Det kan givetvis vara bra också, så man inte fastnar i något spår. Men i ärlighetens namn är det enda jag behöver just nu lite kontinuitet. Att få en bra, kompetent läkare som ser vad jag går igenom och kan hjälpa mig. Att få slippa behöva oroa sig för om sjukskrivningen kommer förlängas eller vad som kommer att hända, utöver allt annat jobbigt som man redan går och bär på.
Ska det vara helt omöjligt att få?
Hade man kanske kunnat räkna ut med lilltån. Det är väl ingen som vill gå till en dålig husläkare, då byter man ju illa kvickt.
Jag har i mitt liv haft väldigt lite kontakt med vårdcentralen/sjukvård över lag. Visst har jag fått allergimedicin utskrivet en gång per år men för det behöver man ju inte längre gå till doktorn, de skriver ju ut per telefon nu för tiden.
Jag har också flyttat inom kommunen och därför tillhört olika vårdcentraler.
Sedan förra sommaren då jag skulle kolla upp några grejer hos min husläkare har jag fått ny läkare 3ggr. Blir ingen vidare kontinuitet i det hela. Svårt att behöva dra sin story om o om igen och ingen läkare är ju den andra lik så det blir olika bedömningar varje gång.
Han jag mötte i årskiftet tex. (fantastisk turkisk läkare!) han ville sjukskriva mig på studs pga depression och sätta in SSRI-preparat (av olika anledningar tackade jag nej till detta).
Min nuvarande läkare skrev för 3 veckor sedan en remiss till Maria beroendecentrum och har helt snöat in på att jag har alkoholproblem (min pappa är alkoholist och jag ligger i riskgruppen). Inget depressionstänk här inte. Skriver ut lite sömntabletter som du också kan ta vid oro, bara äta o tillbaks och jobba!
Detta föranleder till att jag vill byta läkare.
Har en nära vän som gick igenom en liknande grej som jag för några år sedan som är mycket nöjd med sin husläkare. Där fick hon göra test och skattningar. Inget av detta har jag erbjudits. Hon har givetvis fullt med patienter och en dignande kö.
Även två andra läkare som jag har hört gott om har köer. När jag ringde till stället där den sista jobbade sa kvinnan jag pratade med: "men vi har ambulerande läkare som kommer att vara här under sommaren som du kan få tid hos omgående". Hur funkar sånt då undrar jag? Då hamnar man ju lite i sitsen igen att dra sin story gång på gång. O det är faktiskt så att alla tycker och ser saker olika.
Det kan givetvis vara bra också, så man inte fastnar i något spår. Men i ärlighetens namn är det enda jag behöver just nu lite kontinuitet. Att få en bra, kompetent läkare som ser vad jag går igenom och kan hjälpa mig. Att få slippa behöva oroa sig för om sjukskrivningen kommer förlängas eller vad som kommer att hända, utöver allt annat jobbigt som man redan går och bär på.
Ska det vara helt omöjligt att få?
Behöver ny husläkare
Idag står jag utan sjukskrivning (får inte tag på min husläkare och min förra sjukskrivning gick ut i fredags, uppföljning, jatack...).
Jag står även utan jobb då det uppdraget jag var ute på avslutades lite tvärt i fredags. Jättetråkigt!
Började med att jag frågade om möjligheten att gå tillbaka och känna på hur det var att jobba 50%, om mina symtom skulle komma tillbaka, hur min stress kändes osv. Men kunden vill ha någon på 100% då de andra i teamet annars blir lidande. Vilket jag förstår. Men eftersom allt gått så bra där och de verkligen ville ha mig kvar trodde jag de kunde gå med på en jämnkning. Nåväl. Allt ordnar sig.
Men nu börjar ångesten komma krypande: kommer min läkare sjukskriva mig fortsatt? Om inte, vad händer på jobbfronten? Finns det något jobb på 50%? Är livrädd att börja någon annanstans och behöva lära upp mig just nu. Klarar jag av det? Nya arbetsuppgifter, nya människor. Är jag redo?
Det värsta som kan hända är ju att jag trillar ner, ännu djupare denna gång. Det är min stora fasa. Att trilla ner så djupt att jag inte kan ta mig upp igen.
Jag står även utan jobb då det uppdraget jag var ute på avslutades lite tvärt i fredags. Jättetråkigt!
Började med att jag frågade om möjligheten att gå tillbaka och känna på hur det var att jobba 50%, om mina symtom skulle komma tillbaka, hur min stress kändes osv. Men kunden vill ha någon på 100% då de andra i teamet annars blir lidande. Vilket jag förstår. Men eftersom allt gått så bra där och de verkligen ville ha mig kvar trodde jag de kunde gå med på en jämnkning. Nåväl. Allt ordnar sig.
Men nu börjar ångesten komma krypande: kommer min läkare sjukskriva mig fortsatt? Om inte, vad händer på jobbfronten? Finns det något jobb på 50%? Är livrädd att börja någon annanstans och behöva lära upp mig just nu. Klarar jag av det? Nya arbetsuppgifter, nya människor. Är jag redo?
Det värsta som kan hända är ju att jag trillar ner, ännu djupare denna gång. Det är min stora fasa. Att trilla ner så djupt att jag inte kan ta mig upp igen.
söndag, maj 23, 2010
Tänk vad olika vi tänker
Jag hade inte släppt in några barn i vårt hem 72h efter magsjuka. Punkt. OM någon hade velat ändå, skulle jag
ha meddelat att vi varit sjuka så DE kunde ta ställning till om deville komma eller ej.
Idag 4-årskalas i fashionabla Sollentuna.
När några beger sig hemåt sägs det lite tyst: "jag hoppas ni inte blev smittade igår av F".
Jag, med Nordeuropas största öron (i vissa lägen) snappar genast upp det och frågar lite senare värdparet vart lillebror är en kalasdag som denna. "Ja, han var lite sjuk igår och har fått åka till mormor nu under kalaset".
"Oj, hoppas inget allvarligt", får jag fram.
"Han har kräkts hela natten, tydligen ngt som går på dagis".
Vips! Där försvann 1. Mitt kalashumör och 2. Viljan att äta ngt som var uppdukat på bordet.
Hur tänker folk egentligen? Det här faschinerar mig verkligen.
Härligt att bjuda hem, hur många barn kan det ha varit, ett femtontal? och låtsas som det regnar.
Okej, säkert var 98% dagiskompisar så de kan ju redan ha varit smittade själv men...
I just dont get it helt enkelt...
ha meddelat att vi varit sjuka så DE kunde ta ställning till om deville komma eller ej.
Idag 4-årskalas i fashionabla Sollentuna.
När några beger sig hemåt sägs det lite tyst: "jag hoppas ni inte blev smittade igår av F".
Jag, med Nordeuropas största öron (i vissa lägen) snappar genast upp det och frågar lite senare värdparet vart lillebror är en kalasdag som denna. "Ja, han var lite sjuk igår och har fått åka till mormor nu under kalaset".
"Oj, hoppas inget allvarligt", får jag fram.
"Han har kräkts hela natten, tydligen ngt som går på dagis".
Vips! Där försvann 1. Mitt kalashumör och 2. Viljan att äta ngt som var uppdukat på bordet.
Hur tänker folk egentligen? Det här faschinerar mig verkligen.
Härligt att bjuda hem, hur många barn kan det ha varit, ett femtontal? och låtsas som det regnar.
Okej, säkert var 98% dagiskompisar så de kan ju redan ha varit smittade själv men...
I just dont get it helt enkelt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)