Frieri

En kille som jag dejtade i vintras har deklarerat att han vill gifta sig med mig.

Jag gjorde slut för drygt två månader sedan men han har nog hoppats på att jag ångrat mig då jag hållt kontakten.
Kände idag att vi var tvungna att ta "snacket", att jag inte kommer gifta mig med honom trots att han är en himla gullig kille.

Jag tycker sånna här samtal är så jobbiga. De är min största rädsla.
Vad är jag då rädd för? Dels för att möta min egen rädsla (att jag speglar min egen rädsla i honom) men även för att den andre ska bli arg på mig. Det låter ju lite knasigt nu när jag skriver det kan jag erkänna.

Jag har nog aldrig gjort slut på riktigt. Mitt standardförfarande är att vara tillräckligt elak mot personen i fråga tills de själva ger upp och bryter med mig.
Knäppt. Ja! Något jag är stolt över? Nej!

Hur mycket energi lägger jag inte på allt runt omkring, att vara dryg, jävlas, oroa mig, lägga upp strategier, hålla reda på halvsanningar. Istället för att ta tjuren vid hornen och säga som det är. Klart slut på 10 minuter. Har uppenbarligen missat något i livets skola...

Nu har jag hur som helst blivit väldigt medveten om detta. Okej, förvänta er inga mirakel på studs, men min målsättning är att när jag nästa gång står där och känner att det skaver i kroppen så ska jag våga berätta sanningen.

På heder o samvete.